
Trots att resultatet inte alls blev som jag ville var jag ändå glad och nöjd när jag klättrat upp för Alpe Cermis 
Att åka tour de ski är såklart alltid slitsamt, i år 7 tävlingar på 9 dagar och så resor däremellan. Men i år blev veckan slitsammare än vanligt och på ett lite annorlunda sätt. Jag inledde minst sagt svagt på prologen i Oberhof, men försökte intala mig själv att det var distansen och föret som gjorde det (jag har faktiskt aldrigt åkt vidare bra på den där prologen). När så 10 km klassiskt med jaktstart, en distans jag trivs bättre med, väntade dagen efter hade jag förhoppningar om att klättra uppåt i resultatlistan. Så blev det inte alls. Jag fick slita redan från start och kroppen fungerade inte alls
Jag blev inte speciellt stum utan kroppen var mer som gelé och nu var jag hopplöst långt efter redan efter 2 etapper. Inte bara långt efter tät utan långt efter topp 30 som jag hade som mål att vara totalt. Jag kände mig inte sliten, inte sjuk, MEN kroppen fungerade ju inte alls och jag kunde inte ens åka mig riktigt trött. Det är lite svårt att förklara, men det kändes som att jag hade dålig kontakt med kroppen och musklerna. Jag åkte mycket sämre än vad jag brukar göra när jag åker riktigt dåligt och jag hade ingen aning om varför och kände att jag inte hade något på touren att göra. Kom dock snabbt fram till att dessa negativa tankar inte gjorde något bättre utan började fokusera på dag för dag och göra varje återstående etapp så bra som möjligt, eftersom jag varken var sliten eller sjuk kunde det ju vända närsomhelst.
På sprinten i Val Müstair kändes kroppen lite bättre, tekniken stämde bättre och jag kände mig rappare. Resultatet var inte så mycket att hurra för, men för att vara en sprintprolog var det (tyvärr..) trots allt ett ganska normalt resultat. Efter sprinten reste vi vidare till Itailen och Toblach där vi på onsdagen var ute på ett riktigt lugnt pass och rekade banorna. På torsdagen körde vi 15 km F jaktstart på fina banor. Jag startade i vågstarten där Jennie satte upp högsta fart fån start. Det kändes ok i 2 av 3 varv, men på sista varvet var jag ordentligt trött och tappade lite. Än en gång inget höjdarresultat, men det var så skönt att jag kunde åka mig riktigt trött!
På fredagens 3 km K var kroppen helt plötsligt med på noterna, jag hade bra driv i åkningen och kunde trycka på ordentligt, både i backarna och på de flackare partierna
Den känslan höll tyvärr inte i sig de sista 2 etapperna, känslan (och resultatet) var dock bra mycket bättre än i inledningen av Touren.
Att åka/klättra uppför slalombacken i Alpe Cermis är både fruktansvärt jobbigt och fruktansvärt härligt! Man är trött och sliten efter de tidigare etapperna och det är ju en ganska rejäl backe man ska ta sig upp för
Det är härligt tack vare all publik längs backen som hejar, att när man väl är uppe har man klarat av turen för denna gång och trots allt så gillar jag ju att ta i och bli riktigt trött
För att sammanfatta det hela så var det en skit Tour för min del, men det var skönt att få med mig 21:a platsen från Toblach där jag även kände att kroppen fungerade bra och så är jag trots allt nöjd att jag bet i hop och fullföljde trots min tunga inledning.
Nu blir det lungt några dagar och sedan träning inför SM.
Här är några bilder från touren:

Jag och Emma efter jakten i Toblach. Emma imponerade hela touren och just denna etapp hade hon tredje bästa tid, hur grymt är inte det?! 

Vi var och fikade i Cortina på andra vilodagen.

Så här såg tävlingsskidorna ut efter masstarten i Val di Fiemme, satan vad mycket barr och skit det hade blåst ner i spåren! Och då var de ändå ute och sopade spåren med kvastar innan start 

Trötta, men nöjda tjejer på toppen! 